Fig. 1 Slipskåreblocket Västlands XI. Raä 17, Vamlingbo.
Burs i maj 1993
Sören Gannholm
Inledande översiktEn typ av fornlämningar som är säregna för Gotland är de sk slipskårestenarna. Man har länge tvistat om hur och när slipskårorna på dessa har uppkommit. Bland ¼de lärde¼ var dock den allmänna uppfattningen i början av 1900-talet att det var stenyxor som slipats. På andra håll i världen, där det förekommer slipskåror, anses det alltid (såvitt känt) att de hör till stenåldern. - De finns t.ex. i Australien, där urinnevånarna har levt på stenåldersnivå ända in i vår tid. Gotland är alltså inte ensamt om dessa egendomliga märken i block eller fasta hällen. De finns på några spridda platser i södra Sverige, några i Norge och några i Finland. De är även kända från Frankrike, Luxemburg, Östafrika, Brasilien, Fidji och som nämnts Australien. Men ingenstans torde rikedomen på slipskåror vara så stor som på Gotland, där de finns spridda över praktiskt taget hela ön. Drygt 3600 slipskåror är kända här, av vilka ca 700 förekommer i den fasta kalkstenshällen och resten fördelar sig på ca 800 lösa block. Dessa senare består |
ofta av hårda bergarter som granit eller gnejs, men även lösa bergarter som sandsten förekommer. Själva slipskårorna varierar i längd från ett par dm till över metern, och i bredd från ett par cm till drygt en dm. Oftast är formen rund i längsled (se fig. 2) och många är nog gjorda med hjälp av någon sorts pendelanordning. Längden på pendeln bör i så fall ha varit någon meter i de flesta fall. (De skånska verkar vara gjorda av ett hjul med ca en meters diameter). Även i tvärsnitt följer slipskårornas botten oftast en halvcirkel (se fig. 3). Skårornas djup varierar från knappt skönjbar till mer än 1 dm. HistorikDen förste som i skrift nämnde om slipskårorna var troligen Hans Nilsson Strelow i sin Guthilandiske Cronica, som utkom år 1632 i Köpenhamn. Han skriver där om en sorts stenar, vilka är så som en veckad kuddde på ovansidan. Det kan knappast röra sig om någonting annat än slipskåror. Han visste inte alls hur dessa hade bildats, utan förmodade att det rörde sig om naturbildning (Guds sköna skapelse). |
|
I mitten av artonhundratalet skrev P A Säve om Gotlands historia. Han var antagligen den förste som mera ingående studerade slipskårestenarna, av honom benämnda sliparestenar. Anteckningar och teckningar om dessa finns i hans efterlämnade "Gotländska Samlingar", avdelningen "Sägner", vilka förvaras i Uppsala Universitets bibliotek. (De finns således inte i tryck). Geologen Henrik Munthe citerar i sitt arbete "Om Gotlands sk Svärdslipningsstenar.", YMER 1933, ur Säves anteckningar bla. följande: "I skog och mark finner man stundom stora stenar, merendels af gråsten och ävfen av kalk med två, tre tums djupa rännor eller fåror, som gå längsåt hvarandra tvärs övfer stenens något släta yta; dessa refflor kunna ibland vara fem, sex, åtta nio stycken och äro vanligen två eller tre tum breda. -- Man säger att våra förfäder i dem slipat sina svärd -- eller ock att draken i dem skurat sitt gods. -- Troligen hafva dessa stenar blifvit begagnade att på dessa slipa våra förfäders stenvapen och flintredskap, som man kallar ¼Thors-kilar¼, och som på Gotland finnas talrika fastän aldrig af landets sten eller kalk. -- De ligga vanl. vid vatten, i ågångar. -- Hela kalkhällar finnas, som äro slipade i sådana vågräta och jemnsides löpande rännor eller refflor;" "Refflorna lära alltid, fast hällarna ligga på olika ställen, gå i samma vädersträck." Särskilt anmärkningsvärt, enligt Munthe, är följande passus efter omnämnandet av "Tvenne stora gråstenar med flera djupa refflor -- nära vid Närs hamn": "Stenyxor eller andra vapen tros där ha blivit slipade, emedan man der i grannskapet finner dels ämnen till yxor och andra stenvapen, delar av dylika vapen, som under arbetet gått sönder." Enligt Munthe är denna uppgift märklig "därför att man veterligt aldrig funnit dylika avfall m.m. ens vid ställen, vilka kunnat betecknas såsom veritabla ¼verkstadsplatser¼, t.ex. vid Ronehamn." Vid denna fyndort lämnar Säve uppgiften, att "Femtiotvå sliparestenar finnas (1866) liggande uti Halor strandåker ell. Såghagen (nära Halorsåg) och på |
den norra oupptagna "sidländen" inom några få tunnlands rymd, nära Ronehamn." "Alla dessa femtiotvå sliparestenar äro af gråsten, mer o. mindre sålunda refflade ell. nedsvigtade, stundom till omkring 2 tums djup, hvadan (helst då de ligga i en ågång), man må få tro, att dessa fåror skett af menniskohand, då armens perpendikulära rörelse under slipandet - kanske af stendon - verkat fårornas nedsvigtning eller större fördjupning på deras midt." A W Lundberg (1873) tycks vara den förste (efter Strelow) som i tryck fäst uppmärksamheten på slipskåror på Gotland. I Vitterh.-, Hist.- o Ant.-Akad:s månadsblad skriver han bl.a följande: "På en betesmark några stenkast från hafsstranden vid Ronehamn å Gotlands sydöstra kust ligga kringspridda en mängd temligen stora rullstensblock af gneis och granit, af hvilka åtminstone tretton äro på de uppåt vända sidorna försedda med inslipade refflor, hvilka i allmänhet icke är parallella, utan gå i olika riktningar. Några bland stenarna äro stora, andra mindre; några havfa flere refflor, andra blott en eller två några refflor äro djupa och långa, andra kortare och grunda, men alla refflorna äro uppenbarligen gjorda af menniskohänder i en mycket avlägsen forntid, och ej såsom några påstått, ett verk af i hafsis infrusna stenar, hvilka under isens framskridande skulle hafva bildat refflorna; ty i senare fallet borde spåren hafva blivit i det närmaste parallella och dessutom utefter hela deras längd lika djupa och breda, vhilket nu icke är fallet med en enda. " --"Alla äro djupare och bredare i midten än mot ändarne samt hafva en halvrund eller qvartcirkel-formig tvärsektion och kunna icke hafva blifvit sådana på annat sätt än genom slipning fram och tillbaka med mindre stenverktyg " -- "af en vid sidan om densamma (stenen) stående arbetare, (som) beqvämt kunde föra sitt verktyg just i den riktning refflan innebar." |
|
År 1918 gjorde Rutger Sernander undersökningar vid insjön Fardume träsk. Fem slipskårestenar låg i vattenytan, men träsket hade sänkts ca 1 m i slutet av 1800-talet. Han kom därför till slutsatsen att slipskårorna hade tillkommit under en period med torrt klimat, nämligen subboreal tid, vilken ungefär sammanfaller med yngre stenålder och äldre bronsålder. Även geologen Henrik Munthe, som intresserade sig för dessa stenar i samband med sina studier över landhöjningen, anslöt sig till en början till denna datering. Bl.a nämnde han att ett slipblock ingår som stävsten i en skeppssättning vid Digerråir i Garde. Detta block är numera kullfallet, men skall enligt uppgift ha stått upprätt 100 år tidigare. Slipskårorna på detta block skulle alltså vara äldre än bronsåldern. En del slipskårestenar ligger på bara ett par meters höjd över havet, så från början ansåg han att landhöjningen inte varit större sedan stenåldern. Senare gjorde han dock en omdatering av landhöjningen, genom att han extrapolerade strandnivåer från Stockholmstrakten rakt ut i Östersjön till Gotland. Visserligen påpekar han samtidigt att det är högst diskutabelt att göra en sådan extrapolering. Omdateringen kom ju förstås att rasera den gängse uppfattningen om att slipskårorna härstammade från stenåldern, eftersom de lägsta nivåerna för slipskåror kom att ligga vid järnålderns vattenlinje. Men eftersom några bildstenar, 400- till 900-tal, med slipskåror hade framkommit och han inte kunde föreställa sig annat än att slipskårorna måste vara yngre än bildframställningen, ¼offrade¼ han den tidigare dateringen av dessa. Beträffande slipskårestenen i skeppssättningen vid Digerråir förklarade han bara att uppgiften om att den tidigare stått upprätt var osäker. Och för slipskårorna i Fardume träsk, vilka måste ha tillkommit under en torrperiod, blev han helt enkelt tvungen att anta att det måste ha förekommit någon senare torrperiod. Slipskårorna blev därigenom enligt Munthe ett totalt mysterium, men han trodde att det rörde sig om ett slags kult.  Fig. 4 Smiss I, raä 92 , Lye. När ¼de lärde¼ inte längre hade någon förklaring till slipskårorna, kom den mer folkliga uppfattningen om att dessa uppstått vid svärdslipning att få större fotfäste. (Den gamla folkliga benämningen på slipskårestenarna var dock 'skavgaltar'). År 1972 uppstod en häftig debatt i gotlands-tidningarna om skårornas uppkomst. - Hade svärd slipats, och i så fall hur? Somliga påpekade att den typ av svärd som fanns på medeltiden och vikingatiden (och tidigare) inte passar i slipskårorna eftersom de är för breda. - Vilket förstås också de slipförsök, som gjordes i samband med debatten, visade. En debattör hävdade att slipskårorna var gjorda på 1600-talet eftersom de smala värjor som skulle kunna passa (och som var tillräckligt böjliga) inte fanns förrän då. Naturligtvis påpekade andra att i så fall borde denna svärd- eller
värjslipning vara känd genom muntlig tradition. | Som tidigare påpekats skrev ju Strelow om slipskårorna på 1600-talet, och han trodde att det var naturbildning. Carl von Linne besökte Gotland år 1741 och redogör detaljerat för sina studier av gotländsk natur och kultur i sin bok om sin Gotländska och Öländska resa, men där nämner han ingenting om slipskårorna. Han borde rimligen ha stött på åtminstone några dylika. - Anledningen till tystnaden på den punkten är troligen att han inte kunde förklara deras uppkomst. (Förmodligen ville han framstå som lärd på alla områden och bara beskriva sådant som han kände till och kunde förklara).  Fig. 5 Slipskåreblocket t gravens kantkedja. Strands I, Raä 2, Öja. Foto: KE G En slipskåresten med 17 skåror ingår i kantkedjan till en förhistorisk grav i Öja (fig. 5). Stenen ligger i östra kanten och med slipskårorna på sidan, vilket visar att denna hade slipskåror från början och sedan lagts dit vid gravens konstruktion. Graven är inte utgrävd och daterad, men en trolig ålder är 2000 -. 3000 år gammal. Dessutom finns numera så kallad kol-14 datering för ett par slipskårestenar, vilket visar att dessa är minst tusen år äldre än den tid som det fanns smala värjor. Hypotesen om svärdslipning kan därmed avskrivas. - Breda svärd passar inte och smala värjor är för unga. Andra debattörer trodde på andra typer av redskapstillverkning inklusive slipning av stenyxor. För en av debattörerna, KE Gannholm, blev debatten starten på en rätt omfattande forskning, vilket resulterade i flera böcker. (Först med "Slipskårestenarnas gåta "-KE Gannholm 1974) Hans huvudtes var att det rörde sig om fruktbarhetskult. Vid Gantofta i Skåne finns många hundra slipskåror på en lodrät klippvägg. Placeringen gör att själva slipningen måste ha varit mycket besvärlig, varför det inte bör vara fråga om nyttoslipning men däremot någon form av kult. Även på andra håll, t.ex. Luxemburg, har slipskåror besvärliga placeringar.  Fig. 6 Slipskårorna vid Gantofta i Skåne. Foto: KE Gannholm |
©1997
Created by Sören Gannholm