Välkomna till fornminnesvandringen

Vi går "linberedningsvägen" från Stavgards lägerskola ner mot Bandlundviken. Vi vandrar genom den fina naturen och stannar då och då vid några stationer.

Slipskåror

Station 1. Vid den gamla årännan ligger den första och största av områdets slipskårestenar (ca 60 m från skylten). Hur och varför slipskårorna gjordes har varit ett mysterium.

Slipskåror finns på andra håll i världen, och då tydligen alltid i stenålderssammanhang, t.ex. i Australien.
I vår del av världen intar Gotland en unik ställning när det gäller slipskåror. Här är ca 3600 kända. För övrigt förekommer de bara på några få platser i nordeuropa och då oftast bara i ett fåtal. På ett par platser i Skåne förekommer ett relativt stort antal, men de är mycket kortare och mycket djupare, med cirkelformat längdsnitt som om de slipats av ett hjul med 0,5 m radie.

De flesta gotländska slipskåror följer också en cirkel i längdprofil, men är mycket längre. Radien på cirkeln verkar ligga på vissa fasta värden t.ex. 1,94 m och 2,4 m. - Det kan knappast vara hjul som slipat upp dessa skåror men däremot någon sorts pendel.

I figuren visas en uppmätningsritning av en slipskåras längdprofil där ett slipföremål lagts in i änden på en pendel i två olika lägen. Slipskåran följer en cirkellinje men man kan tydligt se att slipskåran övergår till att bli konvex (eller avrundas) i ändarna. Det är detta som illustreras i bilden genom att slipföremålet (som bör ha varit en sten) vinklas något när det går ut över kanten.
M.h.a. anordningen nedan åstadkoms en slipskåra med de rätta egenskaperna (cirkulärt längdsnitt samt avrundningen i ändarna).

En uppmätning av 1253 slipskårors riktningar har visat att dessa inte är slumpmässigt orienterade utan grupperar sig i astronomiskt intressanta riktningar, så som solens eller månens upp- och nergångsriktningar.
Ca hälften av slipskårorna var i jordfasta block och den andra hälften i fast häll och båda grupperna uppvisade samma statistiska fördelning. - Vilket är ett mycket starkt bevis för att slipskårorna är medvetet inriktade i bestämda riktningar.
Eftersom samma riktningar återkommer över hela Gotland så innebär det dessutom att den gemensamma referensen bara kan vara himlavalvet.
Enligt datering av slipskårorna med utgångspunkt från att de slipats i riktning av månens upp- eller nedgång vid vissa bestämda datum har gett mellan ca 3300 f.kr och ca 2000 f.kr. för deras tillkomst.

Syftet med slipskårorna är förmodligen att de använts i kulten, där deras riktningar är det väsentliga. I bland skär t.ex. slipskåror snett mot de övriga på ett block eller häll.
Den konstnärliga utformningen av skårorna tyder dessutom på att de inte är en restprodukt efter nyttoslipning.

Längre fram längs kulturstigen kan ni se ytterligare några block med slipskåror. (Ca 200 m framåt längs denna väg " linberedningsvägen" går ni över stättan till vänster). Följ de vita markeringarna.
Kulturstigen fortsätter sedan förbi slipskårorna vid ån. Därefter går man åt vänster upp mot en spetsig sten kallad "sockertoppen".

Stavars skatt

Station 2. Mitt i stenvasten (stensträngen) står en upprest sten kallad "sockertoppen". På området SV härom fann en skolklass år 1975 en silverskatt. - En kanin hade grävt upp några silvermynt, vilka eleverna hittade. Arkeologer tillkallades och över 1000 arabiska silvermynt från slutet av 900-talet samt armband m.m. av silver hittades. Skatten hade legat i en lerkruka.
Skolklassen fick hittelön = silvervärdet. - Detta blev början till Stavgards lägerskola. Stavgards lägerskola.

Sägnerna om Stavars skatt hade berättats i generationer. Hövdingen Store Stavar bodde här och en gång när han kom seglande med sitt skepp mötte han norska vikingar som bedrev sjöröveri i Östersjön. Han räddade sig in till till land och normännen kunde inte följa efter eftersom Bandlundeviken härutanför är väldigt stenig. I stället gick norrmännen i land längre söderut i Grötlingbo. Stavar och hans män gick emot dem och ett slag stod nära Barsalders backe på Sandesrum. Stavar och hans män föll och Stavar sägs ligga begravd på gravfältet vid Barsalder. Efter slaget skall norrmännen ha begivit sig till Stavars gård och letat efter en skatt som denne grävt ner, men inte hittat den. Därefter brände de gården.
I Isländska sagor berättas om den landsflyktige norske vikingahövdingen Erik Jarl. Denne härjade på Gotland och for söderut mot Venden. - Och vid Stavar mötte han några skepp, det blev strid och han dräpte gutarna. - I Bandadrapan heter det, att Erik Jarl härjade på Gotlands gröna kuster, samt att Stavar klarade skeppen och att slaget stod på "Sandören".
Slaget bör ha stått på våren år 1000 eftersom Erik Jarl var på väg mot Venden där han deltog i slaget vid Svolder på sommaren år 1000.

Enligt folksägnen återvände Stavar en gång varje år för att se efter sin skatt.
Häffindsbonden mötte en gång Stavar när han var på hemväg efter att ha varit vid Vanges och bjudit till barnsöl d.v.s. han hade fått en son som skulle döpas. När han skulle gå hem var det kolmörkt och han var trött (han hade blivit bjuden på en hel del öl) och ropade att han önskade att någon kunde komma så att han fick åka. Då kom plötsligt en vagn förspänd med två hästar vilken stannade och han blev bjuden på skjuts. Men när vagnen satte sig i rörelse igen så lyftes den upp över trädtopparna och efter en stund sänkte den sig ner på en äng och det blev ljust som på dagen. Mannen som hade kört klev ur och presenterade sig som Store Stavar. Han berättade att han hade kört här i många hundra år men att han nu var trött och ville ge skatten till Heffindsbonden eftersom denne var den av hans ättlingar som bodde närmast. Därpå lyfte stavar upp en stenhäll under vilket det låg tre kopparkittlar fyllda med guld och silver. Heffindsbonden vågade inte tacka ja men inte heller nej av fruktan för vålnaden. I stället bad han att hans barnbarns barnbarns barn skulle få den när deras tid kom. Stavar samtyckte till detta men tog upp två mynt och gav till Heffindsbonden.
I samma ögonblick som Stavar gett honom mynten försvann han och hans hästar och vagn och det blev kolsvart. Heffindsbonden visste inte var han befann sig och eftersom han inte såg någonting så kröp han på marken. Efter en stund kom han dock fram till bryan som ligger ca 100 m norr härom. Då visste han var han var och kunde följa stigen hem till gården.
Han berättade sin historia men ingen trodde honom. Då tog han fram silvermynten och blev trodd.

Sägnerna har levt kvar till vår tid och Stavars skatt har sagts ligga på ett visst avstånd från "sockertoppen" (eller om det var från bryan norr härom, "Stavars brye").
Måttet skall ha varit "eisar langt u uke britt" vilket betyder så långt som ett par tömmar och ett ox-ok.

På åkern utanför företogs åren 1983-1984 en större arkeologisk undersökning då flera husgrunder frilades. Ytterligare tre silverskatter hittades, liksom en hel viktsats. Alla skatterna hade legat under golven i husen.

Kulturstigen fortsätter norrut ca 100 m till bryan, "Stavars brye".

Stavars brye

Station 3. Bryan är stenlagd runt om och mitt i står en stor sten. En rad av stenar leder ut till den. I området finns många askar. Asken var ett heligt träd och troligen är dessa askar ättlingar av träd som en gång stod i en helig lund här. Stavars brye anses vara en offerbrya från hednisk tid. - En helig källa.
Det är området runt bryan som kallas Stavgard.

Gutasagan: "Före den tiden och länge efter sedan trodde man på hult och högar, wi och stavgårdar och en heden gud. De blotade med sina söner och döttrar och firade med mat och dryck; det gjorde de efter sin vantro. Alltinget hade det högsta blotet tillsammans med folket, eller så hade var treding sitt. Ett mindre ting hade mindre blot med firande, mat och dryck, som heter suthnautar - det är att de satt alla samman."

Sedan kristendomen hade införts så infördes förbud mot blot. I Gutalagen står det: "Det är därnäst, att blot för alla är strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. .........
Om en misstanke finnes mot honom, värje han sig med sex mäns ed. Om sockenmännen ej kunna utkräva det och det kommer fram för tingmännen, då värje han sig även med sex mäns ed eller böte tre marker till tinget. Om det kommer fram för alla landets män, då böte han tolv marker till landet, om han icke kan värja sig med tolv mäns ed."

Kanske har det funnits en anläggning här som varit omgiven av en pallisad bestående av lodräta stolpar, "stavar", en stavgård. En sådan kan ha fungerat som en helgedom och kanske också som en fornborg för försvarsändamål.
Ett runt område i närheten som framträtt på flygfoton med infrarödfilm kan möjligen vara en sådan.

Man kan skönja en väg som har gått tätt förbi bryan på södra sidan. Den har fortsatt på andra sidan åkern.

Stavars brye

Hit kröp Häffindsbonden efter mötet med Stavar eftersom det var så mörkt att han inte kunde se något sedan Stavar med vagn och hästar försvunnit.

Många har letat efter Stavars skatt men enligt sägnen kan bara den rätte hitta den. Det berättas om ett par bröder som gick här i markerna och letade efter skatten genom att stöta ett järnspett i marken. Om det klingade till så kunde det vara skatten. - Och det klingade till och de skulle till att gräva. Då blev den ene brodern tvungen att gå bakom buskarna för att uträtta sina behov.
Men då kom plötsligt en svart tjur och med byxorna på hasarna fick brodern störta sig tillbaka. Det fanns ingen svart tjur i markerna så den tjuren var ingen vanlig tjur, utan här drev mörka krafter sitt spel. De vågade inte fortsätta sökandet. Snart blev den ene brodern vansinnig och dog.

En gång tömdes bryan på vatten vid letandet efter skatten.
Helt torr blir bryan aldrig ens under torrsomrar. Invid stenen mitt i bryan finns ett hål som alltid ger vatten.

Kulturstigen fortsätter åt SO genom trädallén och mot bevattningsdammen. Följ vita de markeringarna.

Den vikingatida hamnen

Station 4. Området där bevattningsdammen nu ligger anses en gång ha varit platsen för en vikingatida hamnanläggning.

Numera fungerar också dammen som fågelsjö.

Gutarna var handelsmän och seglade vida omkring i både österled och i västerled. De hade sina gårdar runtom på Gotland och de måste också ha haft hamnplatser för sina skepp.
Man tror att det har funnits större hamnanläggningar tillhörande varje s.k. sätting.

Gotland var under förhistorsik tid och tidig medeltid indelat i 20 ting och sex sättingar och tre tredingar.
På tingen avgjordes gemensamma angelägenheter och tvister löstes. I spetsen för varje ting stod en tingsdomare.
Ett av de 20 tingen var Burs ting. Burs ting bestod av Burs, Stånga, När och Lau.
På Gutnaltinget (eller Alltinget) under ledning av landsdomaren avgjordes angelägenheter gemensamma för hela Gotland. Gotland var även alltså indelat i sex stycken sättingar, var och en bestående av 3-4 ting: Hoburgs sätting, Burs sätting, Hejde sätting, Kräklinge sätting, Bro sätting och Rute sätting.
Hoburgs och Burs sättingar utgjorde tillsammans Sudertredingen. Kräklinge och Hejde sättingar utgjorde Medeltredingen. Bro och Rute sättingar utgjorde Nordertredingen.

Bandlundviken skulle då ha varit platsen för Burs sättingshamn.
Paviken skulle ha varit sättingshamn för Hejde sätting. Bogeviken för Rute sätting och Visby skulle ha varit sättingshamn för Bro sätting.

På nuvarande åkern väster om den här platsen gjordes 1983 - 1984 en större arkeologisk utgrävning. Man hittade stolphål och eldstäder från sex större och mindre hus. Vidare hittade man avfallsgropar och stora mängder bränd lerklining får husväggarna och stampade jordgolv, och en stor mängd djurben, keramik, båtspikar, mynt och smycken.

Här har troligen en handelsman bott och platsen kan också periodvis ha fungerat som en marknadsplats.
Man fann spår av förutom handel, skeppsbyggeri, smide, guldsmedskonst och trähantverk.
Fynden hade en internationell karaktär som inte minst de olika skattfynden visar. Mynten kom från 10 olika präglingsorter i Orienten, från början av 800-talet till slutet av 900-talet.

Kulturstigen fortsätter förbi bevattningsdammen och upp på den gamla strandvallen där en gammal väg ännu kan skönjas. Följ de vita markeringarna.

När man kommit upp på strandvallen och vägen och ca 50 m före nästa station som är Snäckhuset, så finns en stor sten med flat ovansida invid vägen. Det är ett stort stenblock som jämnats av, förmodligen m.h.a. eld. Den brukar benämnas "offersten".
Förr i tiden brukade den användas som matbord för medhavd mat av folket på gården när de utförde något arbete i närheten.

Snäckhuset

Station 5. Vi går längs en gammal väg mitt uppe på en strandvall. Tvärs över vägen går två parallella stenrader. Det är de synliga resterna av snäckhuset.
Snäckhuset har varit ett båthus. Båtarna kom inseglande utifrån och sedan drogs de upp hit och in i snäckhuset. Den gamla inseglingsrännan kan ännu skönjas i förlängningen av själva snäckhuset.
En arkeologisk utgrävning gjordes på 1930-talet. Huset var 30 m långt och 8 m brett. Arkeologerna hittade 12 par stolphål som har haft stensättningar i botten som stöd för stolpar. Man har hittat lerkliningsstycken som visar att huset varit ett s.k. klinhus. Man har också hittat djurben, flintstycken, bronsfragment med nitar, fragment av järnkniv, nitar och spikar av järn. Och delar av en ringsölja av brons av vikingatida typ.
Järnitarna fanns utspridda över hela grunden och var av samma typ som användes på vikingaskeppen. Förmodligen är det lämningar efter en båt som dragits upp i huset.

För 1000 år sedan stod nog vattnet 1 - 1,5 m högre här så det gick att komma in med ett vikingaskepp. Men det var tydligen svårt för norrmännen att följa efter Stavar när denne räddade sig in till land. De hade förmodligen större skepp eftersom de seglade mest ute på Nordsjön och Atlanten. Gutarna hade mycket mindre skepp eftersom de mest seglade på floderna i Ryssland och Östeuropa.
En rekonstruktion av ett vikingaskepp seglades och roddes i två etapper, 1983 och 1985, från Gotland till Istanbul (vikingarnas Miklagård), via floderna i Polen och söderut till Svarta havet via Donau. Krampmacken som skeppet döptes till var drygt 8 m långt och 2 m brett.
Så mycket större kunde ett sådant skepp inte vara eftersom det långa stäckor måste dras på land mellan floderna.

Bilden: Gutniskt skepp jämfört med ett atlantgående skepp:
Krampmacken t.h. och det isländska skeppet Islendingur utanför Newfoundland, Canada, år 2000 vid 1000-årsjubiléet av Leif Eriksson ankomst till Amerika.
Firandet gällde att det var 1000 år sedan Nordbor (Européer) och Amerikas urinnevånare möttes för första gången.

Det fanns köpmansskepp och det fanns krigsskepp under vikingatiden. De förra kallades Knarr och de senare kallades Snäcka.
Krigsskeppen som också kallas långskepp är förebilden för den populära föreställningen av ett vikingaskepp: Drakhuvud längst fram och en rad med sköldar längs relingen.
Gutalagen omnämner köpmansskeppen: "Om vård av skepp är denna lag. Köpmansskepp, som har tretton spant och tre tvärbjälkar, det vårdar man ute på stranden."
Gutarna var framförallt handelsmän och seglade med varor.
När Gutarna blivit kristna ingick de ett avtal med Sveakungen att ställa upp med 7 snäckor till ledung, d.v.s. krigståg. Dock bara mot hedniska länder och ej mot kristna. Förmodligen en snäcka från varje sätting = sex stycken och en från Visby sedan denna plats hade utvecklats till en betydande handelsplats.

Kulturstigen fortsätter söderut längs den gamla vägen på strandvallen. Via två stättor passerar den på en spång det nygrävda utloppet från Apse-ån och bevattningsdammen. Man fortsätter tills strandvallen upphör vid det gamla utloppet av Apse-ån.

Gamla åmynningen

Station 6. Här är Apse-åns gamla utlopp, och förmodligen också inseglingen in till den vikingatida hamn som kan ha legat här innanför. Vid högvatten översvämmas ännu området.
Havsviken utanför är Bandlundviken med sin innersta del Häffinds Gyli. I söder sträcker sig Hummelbosholm ut i havet. På andra sidan Häffinds Gyli ser man Killingholm och utanför den ligger Aisgrunn, två öar där det på den yttersta står två strandbodar.
I fjärran skymtar Närs fyr på Närkholm.

Ammunde aburstain

Häffinds aburstain

Går man lite längre ut kan man i den steniga Häffinds Gyli se två större stenblock. De kallas "Häffinds aburstain" respektive "Ammunde aburstain", alltså aborre-sten eller att man fångade aborre där. Här inne i Gyli var det grunt så att bara flatbottnade båtar kunde användas "flatäskar". Längs kusten här finns lämningar av stenvastar och båtlänningar från olika tider. (En båtlänning är en tilläggsplats för en båt.)

De gamla gotländska havsgående fiskebåtarna hade både åror och segel. Det fanns enmänningar, tvåmänningar och tremänningar syftande på hur många man som besättningen utgjorde. Seglen var s.k.s sprisegel. Enmänningen brukade ha en mast, tvåmänningen två master och tremänningen tre master (men det fanns tremänningar med bara två master).
I bilden t.h. visas en skiss på en tvämänning med sprisegel (sprien är den sneda pinnen som spänner ut seglet). Här sitter det också toppsegel på masterna. Fiskeplatserna låg ofta flera timmars rodd ut från land. Man fiskade strömming och torsk, och lax.
Fisket bedrevs som husbehovsfiske som en binäring till jordbruket. Det var bönderna och deras drängar som bemannade båtarna. I bland kunde flera gårdar tillsammans äga en tremänning.

Runt Gotlands kuster fanns det ett par hundra större eller mindre fiskelägen. Om man inte hade så långt till stranden så använde man stranbodarna bara till att hänga in nät och andra redskap och det fanns ingen eldstad eftersom man inte behövde övernatta. Men normalt fanns det eldstäder i bodarna så att man kunde få värme och kunna övernatta.
Det var ett hårt liv och man måste vara kunnig i att avläsa moln och vind, för man måste noga studera vädret innan man gav sig ut. Ändå hände det många drunkningsolyckor bland fiskarna.

Kulturstigen fortsätter västerut över området för gamla åmynningen, som var ett delta, och in i skogen. Följ de vita markeringarna tills ni kommer till ett gravröse.

Gravrösen

Station 7. Här på den övre strandvallen finns flera gravrösen. Det största och närmaste t.ex. har en kantkedja av störrre block. (Blocken närmast stentunen har som synes flyttats och lagts i stentunen.) Några av rösena har också en stor hålighet eller krater i mitten. Inget av dem är undersökta och daterade, men sådana rösen som de här brukade förekomma under bronsåldern. De ligger dock bara ca 3 meter över havet. - Enligt den bild av landhöjningen som man brukar få sig till livs så skulle bronsålderns havsyta ha legat flera meter högre.

Gotland liksom hela Nordeuropa hade ju pressats ner av inlandsisen och efter att isen försvunnit så höjdes marken. Samtidigt var mycket vatten bundet i inlandsisarna i Skandinavien och Nordamerika så att havsytan stod ca 100 m lägre under istiden än i dag.
Strandförskjutningarna efter istiden blev ett komplicerat samspel mellan markytans (och havsbottnens) höjning och havsytans höjning. Det förekom upprepade höjningar och sänkningar av Gotland, beroende på om markytan eller havsytan höjdes snabbast.
Enligt Gutasagan fann en man som hette Tjelvar först Gotland. Då var landet så förtrollat att det sjönk om dagarna och var uppe på natten. - Tjelvar landsteg på natten och förde eld med sig och då bröts förtrollningen så att landet inte sjönk mer. Kanske finns det trots allt en sanning i det. - Inte så att Gotland sjönk varje dag, men att man i traditionen hade bevarit ett minne av höjningar och sänkningar av landet.

Istiden är väl egentligen inte slut ännu eftersom stora inlandsisar fortfarande finns på Grönland och i Antarktis. Skulle all is smälta så skulle havsytan höjas ytterligare ca 70 m.
Havsytan har inte legat helt stilla sedan Skandinaviens och Nordamerikas inlandsis försvann. Undersökningar runtom i världen har visat att världshavens yta flera gånger har både höjts och sänkts flera meter sedan stenåldern. - Klimatet har heller aldrig varit konstant, utan varmare och kallare perioder har avlöst varandra med åtföljande variation av världshavens yta.

Den enkla bild som ges av landhöjningsförloppet (eller strandförskjutningsförloppet) stämmer inte.
Det brukar hävdas att det har varit en jämn landhöjning sedan stenåldern. - En viss höjd över havet skulle motsvara en viss tidpunkt bakåt i tiden enligt principen ju lägre desto yngre.
Men så är det alltså inte.
I Häffinds Gyli finns formationer som liknar gravar i vattenytan (vid normalt vattenstånd). Kanske har vattnet också varit lägre än i dag under vissa perioder.
Det finns även husgrunder och andra lämningar som verkar att ligga alltför lågt i fall landöjningen haft ett jämnt förlopp.

Gravröset med kraterformig fördjupning i mitten. Det finns många kraterrösen på Gotland. Kratern fanns med all säkerhet från början, och inte som det har hävdats ha uppstått då en träkonstruktion störtat samman.

Kulturstigen fortsätter norrut längs strandvallen där ytterligare ett antal gravar skymtar. Sedan fortsätter den tillbaka ut på linberedningsvägen via en stätta.

Tillbaka till hemsidan

Created by Sören Gannholm

StavarNet

Last modified